Sprint

Ibland blir man irriterad. Förra säsongen knäckte jag en stav i sprinten i Ulricehamn, tappade skidan i sprinten i Skellefteå och bröt skidan på cupavslutningen i Piteå. Idag var det dags igen. Dagens tävling började riktigt bra med vinst i prolog och kvartsfinal, men sedan när det var dags för semin lossnade min truga efter 30 meter. "Jaha, ännu en tävling förstörd", var den första tanken som slog mig. Man drabbas ju självklart av panik och det enda man har i huvudet är ju att få en ny stav. Som tur var stod pappa 20 meter längre fram med en ny stav och jag åkte åt sidan för att hämta upp den och slängde den gamla. Tyvärr var det en vänsterstav jag fick, så därför var det lättare sagt än gjort att lyckas stänga handremmen, men efter lite strul fick jag till det hyfsat. De övriga i heatet hade då fått en ganska bra lucka, men jag lyckades efter lite om och men samla in försprånget och kvalificera mig till final som tvåa.
MEN, tydligen så hade jag, i tumultet som uppstod när jag tappade trugan, tagit några skating-skär medan jag tog på mig den nya staven. Jag har full förståelse för juryns bedömning, för sådana är reglerna, är det klassiskt så är det klassiskt, men man blir självklart ändå irriterad och besviken! Det var ju inte direkt någon något jag tjänade på om man säger så, utan snarare tvärtom, jag hade gärna undvikit att tappa trugan. Det är synd att något sådant ska förstöra en tävling, och just nu är det rätt så mycket ilska inom mig...