Nu är jag äntligen tillbaka i Östersund igen efter nästan tre veckors världscupturnerande.
Känslan var obeskrivlig när jag för första gången fick ta steget upp på prispallen i helgen. Så grymt roligt och häftigt var det! Det är något jag definitivt vill uppleva igen! Tack till alla som grattat mig. Det betyder mycket!
Kroppen kändes bra under hela tävlingen, men jag var nog som piggast i kvart- och semifinalen. Då gick allt som på räls, taktiken fungerade bra och kroppen kändes grymt pigg. Finalen gick ju bra den också, fast jag har nog aldrig varit så stum av mjölksyra som jag var på upploppet. Det kändes som att jag släpade på två timmerstockar till ben. Men jag har nog heller aldrig varit så lycklig som jag var när jag korsade mållinjen.
Det känns så skönt att ha tagit sig till final för första gången, och dessutom ha tagit sin första pallplacering. Nu vet jag att jag kan vara där uppe i toppen om allt stämmer, det stärker självförtroendet! Men då måste jag ju såklart stå på benen, undvika att bli diskad och att få en stav i bröstet samt hålla skidor och stavar hela. Lättare sagt än gjort!
Det var ju inte direkt något mysväder under tävlingsdagen. Termometern visade -18 grader när vi testade skidorna på morgonen och dessutom blåste och snöade det rejält. Till råga på allt hade en viss Mr. Bryntesson övertalat oss alla i sprintlaget att köra utan långkalsonger. Men bevisligen fungerade det bra, och framöver lär jag inte behöva fundera på den eviga frågan om det är långkalsongväder eller inte. Har det gått bra att köra utan i -18 grader och 10 m/s så lär det nog gå bra oavsett vilket väder det blir;)
Söndagens lopp blev ingen höjdare, det kändes som att jag fick mjölksyra redan när jag stod på startlinjen. Fyra tuffa sprintrace hade satt sina spår i kroppen, men det blev i alla fall ett bra träningspass.
Nu blir det julfirande i Piteå de närmsta dagarna. Vi hörs!
